lheureuse

(tack clara för att jag hittade denna sida! hehe)

För två dagar sedan tog jag som sagt studenten och det var faktiskt en utav de bättre dagarna i mitt liv. Själva utekvällen var i stort sätt som en helt vanlig utekväll, MEN den var fylld av så mycket mer känslor och därför var det en fantastisk kväll. Det bästa på hela dagen måste jag nog ändå säga var tiden vi tillbringade på flaket, jag skrek, dansade, hoppade och var precis sådär lycklig som jag önskade att jag skulle vara.

Nu när jag tänker efter och funderar över vad som kommer att hända och hur mitt liv kommer att bli så blir jag lite nervös. Det är faktiskt så att jag inte kommer att gå tillbaka till skolan på ett tag och jag är väldigt medveten om att jag definitivt inte kommer ha samma trygghet som förut. Men det känns väldigt skönt att jag vet att jag åtminstonde har jobb i sommar och förmodligen i höst. Längre än så orkar jag inte tänka, nu börjar mitt liv, låt mig njuta!

Det finns dock andra saker som skrämmer mig väldigt mycket. Mina kompisar har varit min största trygghet under alla år jag har gått i skolan och nu kommer vi inte träffas på samma sätt och det kommer kännas tomt och tråkigt. Under alla mina år i skolan har jag haft så otroligt fina människor omkring mig som har betytt så otroligt mycket. De åren som jag minns bäst är självklart de sista tre åren men även åren på högstadiet minns jag väl. Till skillnad från högstadiets fina vänner som jag har tappat väldigt mycket kontakt med så kommer jag inte tappa kontakten med de vänner jag fann under min gymnasietid. Nu skriver jag det igen men ni betyder så förbannat mycket för mig så det är inte sant, hade jag inte haft er så vet jag fan inte vart jag hade varit idag. Jag vet att vi kommer uppleva mycket tillsammans och jag vet att vi alltid kommer vara vänner. Jag vet att vi kommer hamna i olika stadier i livet och vi kommer inte alltid ha samma drömmar och mål, men vänner är alltid vänner no matter what.

Förtillfället är mina drömmar att resa, resa och resa. Jag måste stanna ett år till i Sverige på grund av tandställningen och det ser jag som en möjlighet att jobba ihop tillräckligt med pengar för kunna göra det.
Om 10 år har jag:
- varit au pair i USA
- Jobbat med barn i Afrika
- Varit på safari i Sahara
- Kollat in vad Syd Amerika har att erbjuda
- Rest runt i Thailand
- Börjat/avslutat min socionomutbildning

Däremellan får gärna en man ha kommit in i bilden som delar mina drömmar, om inte får man och barn vänta tills jag är färdig. Mina drömmar kommer alltid gå först, för jag vill inte sitta när jag är 80 och ångra att jag inte gjorde vissa saker som jag drömde om.

Vill man så kan man!

btw, nu kommer jag förmodligen inte skriva här igen så ni som fortfarande tittar in:
LYCKA TLL MED LIVET!

För jag har tagit studenten och nu har jag lite ångest, men jag är ta mig fan lycklig ändå för gårdagen var den bästa dagen i mitt liv! Och ett stort tack till Johanna, Victoria och Karolina som har gjort mina tre år på katedral till några av dem roligaste åren i mitt liv! Tack tack tack

Förlåt för att jag totalt glömde bort din dag. Jag är dålig på att komma ihåg födelsedagar men det här slår fan allt. Det kan låta jätte töntigt när jag mår dåligt över detta men det gör jag verkligen. För hur kan man glömma sin bästaväns födelsedag? Sen när blev jag så fruktansvärt upptagen med mig själv och mina problem att jag total glömmer bort min finaste vän?

Hur som helst så ber jag tusen gånger om ursäkt och nästa år får du dubbelt upp med grattis.



Nu tänker jag dra till med världens längsta text, jag tycker det låter så otroligt fånigt att säga det och jag tror egentligen att du innerst inne vet precis hur mycket du betyder för mig. Men enjoy: Du har lyssnat på mig när jag haft de värsta påhitten, orkat med mina långa analyser av allt som händer, du har orkat med mitt prat om alla sjukdomar jag trott jag haft, du har orkat med mig vid alla fyllor men framförallt har du funnits där för mig, och utan att veta om det, hjälpt mig upp så många gånger.

Om bara några månader kommer vi båda att ta studenten men från olika skolor och sen börjar livet för oss båda. Och du ska följa dina drömmar och jag ska följa mina. Hamnar vi inte på samma ställen, vill vi inte samma saker så är det okej, för vi kommer båda, antagligen (eller jag kommer i vilket fall)  ta med oss allt vi har gjort, allt vi har varit med om tillsammans in i våra liv. Detta låter as töntigt men det är faktiskt sant och jag bjuder på den här lilla texten. (självklart kommer vi vara vänner om 50 år. Men jag skriver detta om utifall)

Du är och kommer alltid vara, mot alla människor, världens finast människa och det är bara för att du är den du är. Jag vill att du kommer ihåg det här Rebecca. Du är inte bara en fin vän mot mig, du är en fin vän mot alla dina vänner och alla männsikor i din omgivning och det är en egenskap du ska vara stolt över.  

När jag säger till dig att du verkligen är min allra bästavän så menar jag det med hela mitt lilla hjärta.

Tänkte lätta lite på hjärtat, dagen till ära.

- Jag läste ett inlägg som jag skrev för två månader sedan. I det inlägget skrev jag att det bara, alltså BARA var fem månader kvar till studenten vilket betyder att det nu BARA är tre månader kvar. Tre månader? Det går ju på en pisskvart (skriver man ens pisskvart? eh, jag gör det) och kommer jag hinna njuta av mitt sista år? Jag har ju inte ens börjat njuta. Eller asså jag vet inte hur man njuter av att gå i skolan. Jag kommer förmodligen förstå vad "njuta av skolan" betyder när jag väl har slutat. Nu vet jag inte riktigt hur man gör. 

- Jag bestämde tillsammans med min kära fader att vi inte skulle gå någon körkortsutbildning eftersom att jag är det sista barnet blabla. så vi bestämde att jag skulle ta alla mina körlektioner på körskola. Vilket jag fetdissar nu i efterhand. Trots att vi har automat hade ju pappa ändå kunnat lära mig regler etc. men nu får vi (jag) stå vårt kasst. Tar förövrigt det där körkortet snart och jag är jävligt jävligt jävligt jävligt nervös. Grov ångest!

- Ytlighet. När jag var uppe i fjällen så träffade vi några riktigt sköna grabbar, vi drack bärs, vi åkte scooter, vi var vi, dem var dem och vi hade jävligt roligt. Det var liksom inget ytligt. Det sjuka är att det är lättare att vara sig själv med personer man precis har träffat än vad det är att vara med människor man går i samma klass som. Ytlighet, det är vi Linköpingbor grymma på. Det var så roligt att komma upp till fjällen för där fick man verkligen se hur människor som skiter i ytlighet beter sig. Trevliga människor som bara är dem de är. Killar som vet att de ser bra ut men som inte visar det är de killar som är de absolut snyggaste.


Ingenting hänger ihop men med det sista vill jag bara poängtera att vår stad skulle vara mycket trevligare om alla bara kunde sluta bry sig om ytlighet. (tack på förhand) 


nu är det nog dags för sängen!